"De normala levnadsförhållandena löses upp. På ena sidan uppstår skyddade områden med egna säkerhetsvakter, på den andra slum och getton. I de utsatta stadsdelarna har myndigheter, polispartuller och domstolar ingeting mer att säga till om.
Ett specialfall är gränsområdena som har egna spelregler och turbulenser. Där har smugglare, hälare och kriminella redan förändrat samvarons former i grunden. Till detta bidrar också de illigala invandrarna som för det mesta är socialiserade på helt annat sätt och uppbringar föga förståelse för de sedvanliga umgängesformerna. Men också hos de inhemska uppluckras civilisationens normer snabbt. Våldets elemäntära regler träder i stället. Precis som en Saddam Hussein kan säga upp folkrätten så struntar man här i alla ömsesidiga förpliktelser, de skrivna likväl som de oskrivna. I sista hand är det bara puffran som räknas.
Då återstår bara två strategier för de hotade: flykt eller självförsvar. En priviligerad minoritet söker sig egna flyktvägar, de flyttar till diverse "semesterparadis", förskansar sig i övernattnings-eller pensionärslägenheter, grundar kollektiv på landsbygden eller avlägsna sektkolonier. De obemedlade miljonernas flykt gäller det mer elemäntära: asyl och mat.
De som inte flyr sluter sig inne. I internationell skala arbetas det överallt på limes, den befästa gränsen som skall skydda mot barbarerna. Men också inuti storstäderna skapar man öar av trygghet och försvarar dem. I de stora amerikanska, afrikanska och asiatiska städerna har det redan funnits bunkrar för de lycksaliga, omgivna av höga taggtrådskrönta murar. Ibland är det hela kvarter som bara får beträdas med speciellt tillstånd. Stängsel, elektroniska kameror och dresserade vakthundar kontrollerar ingången. Skyttar med maskingevär säkrar omgivningen från sina vakttorn. Likheten med koncentrationsläger är påfallande., med den skillnaden att här är det omvärlden som invånarna betraktar som en potentiell förintelsezon. De priviligerade betalar för lyxen att bli totalt isolerade; de har blivit fångar i sin egen trygghet."Ur Inbörders krig, 1993, Nordstedts, sid 50/51/53 av Hans Magnus Enzensberger
