De provensalska trubadurerna var lika stolta som skickliga hanvterkare. Skarvar, nödrim och andra defekter var inte accepterat bland dessa perfektionister. Ord och toner skulle utväljas med en kärleksfull nogrannhet och svetsas samman efter så precisa mönster att resultatet mycket väl kunde förväxlas med sången från en näktergal. En av dessa smeder, trubaduren Arnaut Danièl, var till och med så skicklig i sin utövning att han lyckades få Näktergalen att sjunga - med hans egna ord!(Fritt ur minnet, efter Dante via Ezra Pound)
Grottpoeten
När Kärlek uppstår och bröstet fylls av sång, följer ofta en serie av händelser som kommer att påverka både poeten och det samhälle han lever i. Föreställ dig en grottpoet som i full extas pekar ut en högt belägen öppning i en grotta:
- Titta på svalorna, hur de flyger fram och tillbaka genom öppningen, där uppe, högt, högt...där uppe!
Grottpoetens upptäckt pressar fram "en komprimerad känsla av möjligheter". Detta rus innehåller ofta det initiala fröet till en sång. En sång som i sin tur kan komma att inspirera en stamfrände till ett modigt hopp från en klippa, eller till att tvinna ett rep som kan kastas iväg över stupet...högt, högt...i grottöppningens riktning.
Gesternas dans
Den muntliga berättarkonsten, den orala, inrymmande både sång, filosofi, musik och gesternas dans, är överlägsen den skriftliga, åtminstone i uttrycksfullhet, och utgör grunden för vår skandinaviska kultur, precis som för den kinesiska, japanska eller grekiska kulturen. De som vill förstå vår nordiska historia i grunden måste börja med att söka i den muntliga berättarkonsten: "Det var under lummiga träd som konsten att berätta tog sin början"...:
Sjöfåglar och klippor
Kanske var det ett långvarit och intensivt studium av lätt glidande sjöfåglar - måsar, tärnor, svalor, trutar, albastrosser - och en samtidig facination över att granitklipporna stod emot havets vågor längs Atlantkusterna...kanske var det ett dualistiskt resultat av dessa motsatser som...plötsligt...inspirerade våra fornnordiska släktingar att bygga sina smäckra, sjödugliga och segelbara båtar:
- Kan dom glida för vinden, kan vi!
- Kan dom stå pall för havets vågor, kan vi!
Den siste Hyperborén
Vi som närmat oss Evert Taube via Naturen, eller Naturen via Evert Taube, vi börjar inse hur mycket han egentligen kunde, och vilka paradisiska budskap han egentligen ville förmedla...det tog många år innan budskapet i "Skutan" nådde fram till den otillgängliga del av mig, där både känslor och logik kan samverka. Ändå vill jag inte röra Taubes texter, tycker liksom...att de ska vara ifred för mina analyser.
Likväl söker jag ett riktmärke för att kunna beskriva mina upplevda konturer av det som poeten Evert Taube representerar. För mig själv kallar jag Evert Taube "den siste hyperboréen" Med Hyperborée menar jag: en sann naturälskare och årstidsdyrkare från norr. Men jag avser också den Taube som älskade det fornnordiska utan att fastna för det krigiska som i vissa fall kan förknippas med "Vikingakulturen". (Att anfallet mot Lindisfarne i själva verket kan ha varit en hämd mot katolikerna för utrotningen av den gotiska arianismen några hundra år tidigare, samt sabotaget mot nordbornas nord-sydliga och väst-östliga handel, är en helt annan historia som inte ska utvecklas just nu.)
Evert Taube - och Stockholmshatet
Antagligen fanns och finns det "kulturrasistiska" och centralmaktpolitiska motiv i Stockholmshatet mot Evert Taube? Det klassiska stockholmsföraktet mot värmlandsgruppen Sven-Ingvars är ännnu tydligare i sin kulturrasism. Det mesta som kommer från Värmland, Småland, Västergötland, Bohuslän eller eller andra delar av den svenska landsbygden är illa sett av Stockholms kulturella eliter. Allt inhemskt, "ursvenskt", hembygdsartat hotar eller krånglar till det för den internationellt inriktade Makten som styr över Stockholm. Djupare än så behöver analysen inte att bli. Att Stockholms överdimentionerade tjänstemannaklass ända sedan Gustav Wasas dagar valt någon annans smak än sin egen är uppenbar. Nej, era jävla sopor, ni har ingen egen smak! Därför kommer ni snart att bytas ut, ni också. Evert Taube och det ursvenska
Men inget av Stockholms högfärdiga elände knäckte Evert Taube. Han var starkare än sina fiender. Gladare. Lyckligare. Ja, långt innan poeterna Gunnar Ekelöf och Lars Forsell försvarat Taube mot Stockholms uppnäsor och upphöjt honom till Sveriges största poet, var Taube redan nationalskald i svenska folkets hjärta. De umgicks dagligen med Taubes ord och musik. De somnade till hans vaggvisor och vaknade upp till hans hymner om björkarnas sus eller den nybadade granitens mjuka former.
I varje sång av Taube dyrkas den nordiska Naturen, den nordiska Kvinnan och den nordiska Livsstilen. Inte ens den store naturälskaren och kärlekspoeten Carl Michael Bellman har en suck mot Taube när det gäller att aktivera svenskarnas sug efter naturnära poesi.
Vaggvisan du sjöng
recencerades aldrig:
ditt barn sov redan
Evert Taube och begravningar
I Stockholm sjungs idag Evert Taube mestadels på begravningar. I övriga landet gärna på dop, bröllop, födelsedagar, bryggfester och skolavslutningar. Från norra Bohuslän till Roslagens södra skärgård, ja även längs Norrlandskusten och på Gotland och Öland, samt i Norge, Finnland och Danmark älskas Taube oavbrutet. Hur många skandinavier har inte nån gång i livet suckat av ren glädje:
- Åh, jag vill inte leva i någon annans trädgård, än Everts...
När en annhörig dör, och bristen på innerlighet plötsligt vaknar till liv i vårt frusna bröst, då vänder vi oss ibland till en Nils Ferlin eller en Eric Clapton, eller en Bo Setterlind, eller kanske en Pink Floyd...men nästan ALLTID till Evert Taube! En sång av Evert Taube känns lika naturlig på en svensk begravning som tårar, blommor och vin, och den skönaste av dessa "begravningsvisor":
Så skimrande var aldrig havet...är inte bara ett "nutida provensalskt mästerverk", utan också en av 1900-talets vackraste kärlekssånger, textmässigt oöverträffad inom svensk lyrik...lyssna gärna på Lill Lindfors finstämda version, eller låt Tiden avgöra Taubens nautiska position bredvid Sapho, långt där inne i det nordiska hjärtats innersta skärgård.
Skutan
Du som "önskar att din älskade vore död", du som gärna vill tjäna lite pengar och bli en auktoritet på stämningsfull begravningsmusik, till dej har jag följande råd att ge:
Försök att närma dej nya och livsbejakande Evert Taubvisor, ta till exempel "Så länge Skutan kan gå". Spela den gärna på varje ny begravning, som en hyllning till någon som älskat Livet, fast variera dig, och välj hela tiden nya eller gamla tolkningar. Det finns åtskilliga, ofta på vinyl: Telstars, Inger Berggren, Plura & Co, Kim Larsen, Hootenany Singers, et cetera
Per Myrbergs version av Skutan är finstämd och insiktsfull, Torrestads kosmisk, vänlig och full av vördnad, Håkan Hellströms kär, skönt vek och ungdomlig, Sven Bertil Taubes klangsäker, manlig, avskalad och ren, men Taubes egen 50-talsversion är nog ändå den som tar priset:...hans lite hesa, distinkta och beslutsamma röst påminner ta mej fan lite om den unge Bob Dylan...men snöa inte in på stjärnorna, we all shine on...och glöm aldrig att det finns mindre berömda artister, kanske en nedsupen granne, eller en före detta dragspelare, som kan tolka "denna livet och dödens nationalsång" i sitt eget hjärtas version. Varje hjärta är sig nämligen likt: bara vänlighet imponerar.Gustaf Torrestads sista dagar i Paris
Det sägs att den svårt cancersjuka och kanske medvetet alkoholiserade Gustaf Torrestad sjöng "Skutan" på sin egen begravning i Paris på 50-talet, efter att ha framfört den, om och om igen, mellan borden på Montmartres nattklubbar och gjort sången världsberömd. Det är en helt sanslös historia. Om du träffar Sven-Bertil eller en släkting till Torrestad, fråga om detta, please, send me a messages.
I mitt manus sitter en av 1900-talets mest klartänkta poeter, Ezra Pound, i publiken i Paris och lyssnar på Torrestad. Utan Ezras intellektuella medverkan hade Gunnar Ekelöf och Lars Forsell knappast kunnat... eller ens vågat försvara Taube. Glöm inte bort att Taubes nästan maniska förord till "Strövtåg i Ranrike" är riktat till Ezra Pound (via Hem = Hemingway)!Denna essäs egentliga ämne: Torrestads vistelse i Paris...hur i hela friden ska jag få in detta i Nordsjömyten?